Om afrikansk litteratur av Karin Ruuth-Bäcker – läs mer om Karin och hennes fond längre ner på sidan:
Det muntliga berättandet har djupa rötter i afrikansk tradition. Det var ofta kvinnorna som var sagoförtäljerskor och därigenom traditionsbevarare. Det finns många vittnesmål om hur medryckande en mormor eller farmor berättade med stor dramatisk inlevelse, ibland också med dans och sång, så att historierna för alltid fastnade i minnet hos åhörarna. Berättandet fyllde många viktiga funktioner – det var ett sätt att bevara familjens historia, att lära barnen stammens seder och bruk, att uppfostra barnen och inte minst – att skapa gemenskap genom att sitta tillsammans på kvällarna vid brasans sken och skratta åt roliga skämt eller rysa åt skrämmande episoder.
I Europa kallades Afrika länge för den tysta kontinenten, eftersom man inte kände till den muntliga traditionen och eftersom ytterst få böcker från Afrika publicerades. Inte förrän på 1950-talet började afrikansk skönlitteratur dyka upp på bokhandels-diskarna. Då hade läs- och skrivkunnigheten blivit mer allmän i Afrika, och de afrikanska staterna bör-jade frigöra sig från det koloniala oket.
Det var till en början övervägande manliga författare som kom till tals. De protesterade mot slaveriet och motkolonialmakternas tyranni, de skrev om konflikter mellan kristendom och animism, mellan den nya tidens seder och bruk och de gamla traditionerna, de skildrade fattigdom och lidande under befrielsekrigen. Sedan de flesta länderna blivit självständiga kritiserades regeringarna för maktmissbruk och korruption.
Vart tog kvinnan vägen i dessa samhällsskildringar? Hon var en ganska anonym bifigur. Hon skildras huvudsakligen som mor och som hustru. Modern framställs som en madonna som osjälviskt uppoffrar sig för den älskade sonen. Hustrun får däremot bli 
måltavla för mannens dåliga humör, besvikelse och aggressioner och hon förväntas ställa upp och ta ansvar för familjen i alla situationer. I stadsmiljöer beskrivs kvinnan oftast som prostituerad och penninggalen. Naturligtvis finns det lysande undantag. Den bortgångne författar-en och filmproducenten Sembène Ousmane från Senegal skildrar i romanen Guds träbitar (Les bouts de bois de Dieu 1960, övers. Jan Ristarp 1978) hur en grupp modiga och företagsamma kvinnor med stora uppoffringar tar befälet i en autentisk järnvägsstrejk 1948.
Okokt p’Bitek från Uganda låter den unga flickan Lawino i Lawinos sång (Song of Lawino 1966, övers. Margareta Ekström 1971) sjunga ut sitt försvar för sitt folks urgamla traditioner i protest mot sin europeiserade makes tokiga nymodigheter.
Varför var då kvinnorna själva så tysta? De hade ju verkligen i århundraden visat att de kunde berätta. Den främsta orsaken var naturligtvis att ytterst få flickor fick förmånen att gå i skolan. Familjerna var stora, arbetskraften behövdes hemma, det kostade pengar att gå i skolan. Det blev pojkarna som prioriterades. Men inte ens när flickorna börjat få undervisning var det så enkelt för dem att bli författare. Det är inte ovanligt att kvinnornas dagar var fyllda av att hämta vatten, samla bränsle, arbeta på åkern och att utföra alla andra sysslor som hör till hemmets skötsel. Det blir tidigt mörkt i Afrika och elektricitet är ingen själv-klarhet. När och hur ska det bli tillfälle till den ro och avskildhet som krävs för att skriva?
Det finns trots allt idag fler och fler kvinnor som övervunnit svårigheterna och som har haft förmånen att få en god utbildning. Ett stort antal framstående kvinnliga författare är nu väl etablerade.
Det är svårt för författare att bestämma sig för vilket språk han/hon ska skriva på. Det finns över tvåtusen språk i Afrika. Om man använder ett lokalt språk, når man ofta en mycket liten läsekrets. Böcker är dyra, och det ingår inte i kulturen att köpa skönlitteratur. Man är van att höra berättelser. Måste man inhandla en bok, så är det facklitteratur som prioriteras. Analfabetismen är fortfarande utbredd. Därför väljer de flesta författare att skriva på ett av de forna kolonialspråken – engelska, franska och portugisiska. Då vänder man sig till en västerländsk läsekrets, på gott och ont. Det finns emellertid också en rik litteratur på bl.a. shona och swahili, men mycket litet är översatt till svenska.
Ur foldern: Vandringar med böcker: Kvinnliga afrikanska författare – av Karin Ruuth-Bäcker/ Föreningen Afrikansk Litteratur
Bild: Bakom maskerna. Om afrikansk litteratur av Karin Ruuth-Bäcker
Karin Ruuth-Bäckers Fond och Litteratursamling
Till minne av Karin Ruuth-Bäcker som avled den 4 september, kort efter sin 90-årsdag.
Karin var bland de första att introducera afrikansk litteratur i Sverige. Efter några år som lärare och studier i afrikansk litteratur och läromedelsutveckling fick Karin uppdrag för SIDA och FN. Hon arbetade i elva afrikanska länder och Jordanien mellan 1970 – 1996. Hon blev väl förtrogen med den afrikanska vardagen och skaffade sig en bred kunskap om kontinentens mångskiftande litteratur.
Hennes specialintresse blev afrikansk litteratur och hon gav ut två böcker om afrikansk litteratur ”En litterär resa i svarta Afrika” för Nordiska Afrikainstitutet 1982 och ”Bakom maskerna”, på Lindelöws förlag, 2002, den mest heltäckande afrikanska litteraturhistoria som föreligger på svenska. Karin har valt spännande författare och böcker från 18 länder. Litteraturen förankras i ett historiskt, socialt och politiskt sammanhang. Den muntliga berättartraditionen lyfts också fram.
Karin var en engagerad medlem i Föreningen Afrikansk Litteratur. För föreningen skrev Karin ett initierat förord till studiehandledningen som föreningen tog fram till ”Kärlek x 21” som delvis baserade sig på ”Bakom maskerna” och en läsguide i kvinnliga afrikanska författare i biblioteksserien ”Vandringar med böcker”. Fram till de sista åren höll Karin uppskattade föreläsningar om afrikansk litteratur och in i det sista läste hon och diskuterade..
I samband med en flytt skänkte Karin sin samling afrikanska böcker – den räknas som Sveriges största privata samling av afrikansk skönlitteratur finns nu på Tomelilla Folkhögskola i Österlen. Boksamlingen består av ca 500 verk, huvudsakligen skönlitteratur men också en hel del litteraturkritik. Den moderna afrikanska skönlitteraturen ”föddes” efter andra världskrigets slut. De allra flesta böckerna är skrivna på de stora kolonialspråken engelska, franska och portugisiska. Trots att afrikansk litteratur fört en oförtjänt undanskymd tillvaro i Sverige finns förvånansvärt många böcker översatta till svenska.
Här finns bland annat de första odödliga klassikerna – Palmvindrinkaren (The Palmwine Drinkard 1952) av Amos Tutuola och Allt går sönder (Things Fall Apart 1958) av Chinua Achebe. Sedan kan man följa hela den dramatiska utveckling och omvandling som subsahariska Afrika genomgått under sista hälften av 1900-talet så som den skildras i litteraturen. Detta gäller inte minst apartheidens Sydafrika.
Till Karins 90-årsdag den 11 augusti tog sönerna initiativ till en stipendiefond i Karins namn knuten till Österlens folkhögskola. Avsikten med fonden är att man genom nyinköp ska kunna hålla samlingen aktuell och att litteraturen ska finnas tillgänglig för skolans Afrikalinje liksom för forskare utifrån. En förhoppning är också att det ska vara möjligt att ge stipendier till elever på skolan som visat särskilt intresse för afrikansk litteratur i Karin Ruuth-Bäckers anda.
Den 24 augusti hölls det första mötet i fonden och Karin deltog, det var hennes sista helg som frisk. Entusiasmen på Österlens Folkhögskola är stor och redan i oktober skall stipendiet utannonseras till alla elever som gått och går på skolans Afrikalinje. Den som har bästa projekt för att forska kring den afrikanska litteraturen skall få stipendiet. Stipendiaten skall också förbinda sig att hålla ett par föreläsningar för att så sprida kunskapen. Snart kommer en egen hemsida om fonden som kommer länkas till FALs webbsida. Vidare kommer inom kort en distansutbildning i afrikansk litteratur startas där Karins boksamling och fond kommer att spela en viktig del. Därigenom kommer även skolan att göra bokinköp från sin budget så större delen av fondens medel kommer att gå till stipendier.
Varje år kommer en Afrikakväll hållas på skolan där vinsten från kaffeförsälj-ning, lotter osv. skall tillfalla fonden. Karins brorson Thomas Ruuth gjort ett stiligt ex libris som skall stämplas in i alla böcker i samlingen.
Jag lärde känna Karin under ett seminarium för Föreningen Afrikansk Litteratur. När ”Bakom maskerna” kommit ut höll Karin ett mycket uppskattat föredrag på bokmässan i Rinkeby inför en publik som till stor del bestod av afrikaner. Vi höll kontakten och jag besökte henne så sent som i maj. Trots hennes sjukdom fick vi fina pratstunder och en promenad i det vackra Ystad. Vi talades vid på telefon efter födelsedagen och hon uttryckte sin stora glädje över fonden och ville ha ett samarbete med FAL. Det var ett stort privilegium att få lära känna Karin.
Karins bok ”Bakom maskerna” finns fortfarande att köpa genom föreningen.
Föreningen Afrikansk Litteratur har bidragit till fonden som hela tiden växer, 22 000 hade kommit in till Karins 90-årsdag. Alla bidrag är välkomna!
Ett eget bankgiro 5378-3205 har upprättats dit pengar kan doneras. Skriv Karins Fond eller KF och ditt namn.
Karin Sohlgren, vice ordförande i Föreningen Afrikansk Litteratur (större delen av texten är sammanställd från minnestexter av Karins söner).